Stockholm:Inte mindre än tre gallerier har nyligen slagit upp dörrarna ett stenkast från Östermalmstorg. Malin Ebbing har pratat med Eric Haeger, Ditte Lauridsen och Destinee Ross-Sutton om kittlande latinamerikansk konst, hur konstklimatet skiljer sig mellan Stockholm och Berlin och hur man hittar fram till de nya konstsamlarna.
STORGATAN 25
STANCE Gallery
På Storgatan 25 ligger en källarlokal som känns väldigt mycket Berlin. Här, nerför en brant trappa och genom en tunnelliknande gång som leder fram till ett fantastiskt utställningsrum som accentueras av ett par takfönster, hittar man STANCE Gallery. Galleriets grundare, Eric Haeger, kommer passande nog närmast från just Berlin, och hans kontinentala bakgrund speglas tydligt i programmet. Under hösten och våren har han visat måleri från prominenta namn som Richie Culver, Jean-Marie Appriou, min personliga favorit Aneta Kajzer samt Carlotta Bailly-Borg, som i juni är aktuell på STANCE i en duo-utställning med Laure Prouvost.
Jag träffar Eric på en försommardrink på närliggande Elverket för att prata om hans visioner för galleriet.
– Visionen är att ta mycket av det jag har sett under mina år utomlands till Stockholm. Min bakgrund är att jag har en dubbelexamen i konstvetenskap och ekonomi från Uppsala universitet och har spenderat sju år utomlands. Det började på Sotheby’s i London, sedan följde private sales i Luxembourg och därefter några år som art advisor i Berlin. Jag åker på sju – åtta konstmässor per år, bland dem Art Basel, Basel Hong Kong, Armory Show New York och Vienna Contemporary. Mycket av det som visas i Stockholm är bra – det är lokalt och det är starkt, men jag tycker fortfarande att det finns ett glapp till den internationella konsten. Det var där jag såg en lucka på marknaden. Min vision är att fortsätta det jag har påbörjat, hålla det till ett space och ta in de främsta konstnärerna från det internationella nätverk som jag har byggt upp.
Varför just Östermalm?
– Det är mycket rörelse här och just på Storgatan är det lite skytteltrafik. Jag såg också att flera andra gallerister valt att öppna på Östermalm, som Andréhn-Schiptjenko, Saskia Neuman, Belenius, Larsen Warner och Nordenhake, för att nämna några.
Din nisch är på internationella konstnärer, hur upplever du marknaden för den?
– Jag tror att det har funnits en myt om att svenskar inte köper internationell konst. Men jag har slagit håll på den myten! Jag tror snarare att man köper kvalitet och att man är mer nyfiken på den internationella marknaden.
Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Stockholms och Berlins konstscen?
– Konstscenen i Stockholm är mer konservativ. I Berlin ser man till exempel fler konststudenter som går på vernissager. Min uppfattning är att många börjar intressera sig för konst först i 50-årsåldern. Ett av mina huvudmål är att få in nya köpare – jag tycker generellt att branschen arbetar för mycket med att nå och uppvakta en befintlig samlarkrets snarare än att attrahera allmänt konstintresserade personer.
Vad har du för strategi för att fånga in de nya konstsamlarna?
– Jag tror att mycket handlar om vad jag kommer att visa framöver, och att känna den gnista som jag kände när jag började titta på mycket konst. Man formar någon typ av smak och det är spännande att börja den resan. Det är som med musik: smaken utvecklas, och det är häftigt när du börjar förstå vad du tycker om och att inleda just den dialogen just med de nya köparna. Det ser jag fram emot.
I höst kommer STANCE öppna med Theodora Allen, en amerikansk konstnär som är baserad i Los Angeles och som väckte stor uppmärksamhet med sin senaste utställning på Kasmin i NYC.
– Hon gör vackra verk i silke, akryl och olja. I den här utställningen kommer hon att tolka den nordiska symboliken.